Jag vet att en tid så har jag inte varit så nöjd över hur det varit m.m Att jag kännt mig sviken m.m Bitter och ledsen har jag varit, med all rätt.

Men... Jag är väldigt tacksam och glad att barnens mamma har haft barnen denna vecka (som skulle varit min), att hon sett till barnens bästa och att gett mig tid att andas och att jag fått tid till att försöka hitta tillbaka tillmig själv.

Att hon förstått att jag behövt tid och att genom att ha barnen visat att hon bryr sig lite om mig och mitt mående. Att hon tyckt att det är viktigt att hennes barns pappa ska repa sig.(även om hon visar en annan sida till alla runt henne)

Men sen vet ju inte jag vad hon säger m.m till andra varför hon har barnen m.m om hon t.o.m använder det senare i mot mig. Men.. jag får ta en dag i taget och faktiskt tro att hon gör detta av godhet och inget annat.

Nu lite fotboll för att sen ta och lägga mig och sova... :)

Jag skulle ha bloggen "stängd" en tid, men kände att jag var lite sugen och tvungen att skriva i kväll..

Idag så kom dottern till mig strax efter 14 och det var så sjukt skönt att få träffa henne och krama om henne.

Vi har busat massor och sen har vi intagit soffan och myst med lite tv och lite ipad. Nu så sover hon i min säng och det ska bli riktigt mysig att få somna och höra hennes andetag och känna henne "böka" runt.

I morgon så ska hon hem till sin mamma igen. 

Jag behövde verkligen denna stund med dottern. Nog för att jag saknar pojkarna massor, men jag ville ha en far och dotter stund. Bara kunna ge all tid till henne och bara va.

Jag kommer nu "stänga" bloggen/döda den en tid..

Kommer vara lite tyst och inte skriva något i just denna blogg. 

Men vem vet ;) jag kanske kör i en annan så länge och skriver av mig i den om allt som händer just nu...

Sen hur tyst jag är om vem/vilka det handlar om... Ja det vet man aldrig... 

Men här kommer det inte finnas en tid att läsa något..

Nää... nu så vet jag inte riktigt hur det står till där borta... men något stort jävla fel är det.. men men... så får det väl vara...ha ha ha..

Varför titta in på min blogg om du ändå totalt skiter i mig.. Varför ens bry dig om vad som står här i bloggen?

Det tragiska är att.. När du som mest behövde hjälp, när du som mest behövde mig. Ja, då fanns jag där. Jag la allt skit åt sidan och fanns där. Det viktigaste för mig var att barnens mamma skulle må bra. Bråket och tjafset fick läggas åt sidan.

Men NU när jag behövde någon, när jag behövde hjälp m.m Nä.. då fryser man ut mig som om jag inte fanns. Hur fan kan man vara så låg på empati m.m ? Hur fan kan man vara så fullkomligt EGO? För mig chockande och samtidigt skrämmande.. Men absolut kan jag skita i dig och måendet. Jag kan abslout skita i att inte lägga upp alla korten på bordet. Men det skulle vara av ren hämnd och jag vet inte riktigt om jag är den typen av person.

Jag gjorde som en läsare skrev för någon vecka sen... Jag sökte lite hjälp.. Jag försökte ta tag i detta. Men.. som jag nästan räknade ut så blev det bara skit. Jag blev i dag hemskickad... Hemskickad till ensamheten m.m SÅ Skål på er alla.. Jag får ta det som är närmast till hands.. whiskyn..

Jag sa där jag var att jag inte vågar åka hem.. att jag är rädd att jag kommer bedöva sin smärta och sorg m.m genom alkoholen.. men men.. hemskickad blev jag ändå.

SÅ.. Jag får väl försöka på min väg, på mitt sätt... kanske inte det bäst.. men jag får ta och göra det.

SÅ Evelina... Du är väl sjukt jävla nöjd nu...

När det är liv och rörelse i livet och att det inte är "tyst". Ja, då tycker jag det är ganska härligt att vara jag. :)

Men, nu är det inte riktigt så längre. Även om vi inte var ett par m.m så fanns den där fina känslan "jag bryr mig om dig oavsett hur du är och hur allting är". Men den känns långt borta nu. dock inte från mig, men det känns som att det inte finns riktigt för mig. "Älska mig som mest, när jag minst förtjänar det. Det är då jag behöver det som mest" är kanske mest menat till barn? Men jag vet inte riktigt. Den raden passar faktiskt in på vuxna oxå.

Idag är det  "Fars dag" och ja det blir min första fars dag utan barnen och utan ett "Grattis". Det blir första gången som jag inte uppskattas som pappa till barnen. Klart det känns inom mig. Klart det känns djupt i mitt hjärta.

Jag själv tycker att jag är en bra pappa, att jag ser mina barn m.m Jag älskar dem och jag vet att dem älskar mig.

Jag vet att jag är en bra vän, att jag är en så bra vän att jag "offrar" mig för vänner som jag bryr mig om. Att jag lägger mig själv åt sidan för stunden och finns just där för min vän/vänner.

Ingen är perfekt i livet och ingen mår 100% perfekt. Ingen! Men det känns allt oftare som att jag måste vara perfekt i alla lägen och att jag måste vara osårbar m.m Mitt liv har kantrats av en massa skit. Massor som jag själv inget har kunnat göra något åt alls. Saker som jag inte kunnat styra till att få ogjort m.m

Men det känns allt som ofta som att jag måste vara perfekt och släppa mig själv och bara acceptera.

Efter en tid så kommer allt i kapp en och man mår riktigt skit. När jag väl kommer till den punkten i livet och närjag väl är just där. Då känns det som att de som jag funnits för, släpper taget om mig och jag får klara mig själv. Jag får lösa det jag känner själv m.m

Alla gör vi misstag i livet,

men det behöver inte betyda att de ska sona för dom i resten av sina liv.

Ibland gör goda människor dåliga val.

Det betyder inte att de är dåliga människor.

Det betyder bara att de är mänskliga.

Så jag sitter nu här hemma och tar mig en kopp kaffe och känner att just den där ensamheten och tystnaden är riktigt jobbig och tuff. Den skär djupt inom mig.

Jag känner lite att "Var är du/ni nu när jag behöver er? Var finns du/ni nu när jag som mest behöver dig/er vid min sida. Var finns du/ni nu när allt inte är så bra för mig och jag behöver någon som mest vid min sida."

Kännns fan inom mig nu. Men jag får ta tag i allt själv (som vanligt) och kämpa mig upp och framåt själv. Jag är van, men det hade varit riktigt underbart att få ha någon vid min sida som stöd och hjälp. Allt skulle gå lite lättare och det skulle inte vara så tufft då. Jag skulle hitta tillbaka till mig själv snabbare då.

Jag är bara mänsklig. Men det får jag inte vara, jag får inte känna, tycka... Då blir det för jobbigt och då lägger vi på locket och "fryser ut" han.....

Jag tänkte tanken att starta en ny blogg. Att börja om på nytt. Men vad hjälper det? Varför göra det, när jag istället kan lägga tiden på denna och vända på skiten. Att börja tänka om och försöka så gott jag kan se med andra ögon och öppna upp mig för nya utmaningar m.m

Jag tänker inte sticka under stolen med att jag blev helt krossad, att jag blev sårad m.m För det blev jag.. Mer än jag kände att jag som person pallade med. Vissa skulle kanske vänt ryggen till och gått sin väg och fixat det, andra skulle kanske skrattat. Medans jag kände smärta och grät. 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, jag vet inte i vilken ände jag ska starta i för att få i ordning på dettta jävla trassel. Ja, det är ett stort trassel som inte verkar vilja lösa sig. Jag gjorde något i dag som jag aldrig trodde jag skulle göra under min livstid. Men jag gjorde det. Jag ringde det där samtalet och förklarade hur jag kände och tänkte. Det var en liten början.

Jag har hört ett "ordspråk" för länge sedan och det lyder följande: "Om du någon gång verkligen har älskat mig i djupet av ditt hjärta, så släpp mig fri" Så... Jag släppte dig fri i dag. Jag släppte dig fri med det samtal jag gjorde. Hur ont det än gjorde inom mig efter, så gjorde jag det.

Låter kanske lite sjukt när jag skriver "jag släppte dig fri idag", men jag hoppas du förstår grunden i det jag menar och inte går hårt direkt på exakta orden. 

Jag har alltid velat se dig lycklig och glad och självklart har jag väl känt att det sk avara jag som gjort dig det. Det är ju en underbar känsla att se att man kan göra någon lycklig. Jag tycker det är en underbar känsla att se dig lycklig. 

Så..Nu sitter jag här i min säng och väntar in natten. Det är ensamt och tomt. Inte bara just här i lägenheten, utan jag känner mig ensam och tom inom mig oxå. Vilket är en jobbig känsla. Den är tuff att känna och tuff att bearbeta.

Det jag skrev i kväll sist till dig på sms. Jag menar det från djupet av mitt hjärta.. Förlåt.