Hur bygger man upp tillit till någon som en gång har förstört den? Jag sitter i den tanken just nu. Även om det varit "små"lögner, så blir de en grund till att man kan tvivla på andra saker som verkar skumma m.m

Hur bygger man upp en tillit till någon som sagt många gåner att den aldrig kommer ljuga för en och aldrig vill göra detta för att det skulle såra en, men ändå så ljugs det.

Som förra måndagen. Jag VET att det kom en lögn då. Varför det kom en kan jag faktiskt inte förstå. Jag är inte helt blåst plus att det är SÅ lätt att läsa kroppspråket och nervösitet.

Är dessa lögner värda SÅ otroligt mycket? Är det verkligen värt att ljuga om saker?

SAnningen kommer alltid fram.. förr eller senare. Och just att de kommer senare är INTE bra..

För... så här är det.... vill jag verkligen veta något så tar jag reda på det. I bland kan det ta längre tid än vanligt. MEN jag får reda på det jag vill veta. Det jag anser vara viktigt att veta.

Så det här med lögner.... skippa det. ;)

Bara att vara ärlig om allt... faktiskt

Det kom en förklaring och svar i går kväll. Vi pratade i telefon och då kom förklaringen till allt. Vilket jag tycker är ett framsteg från henne. Att hon förklarade varför allt är som d är. 

Jag fick senare ett sms som gjorde att jag kände lite.. "okej. Va bra att det inte är helt dött från hennes sida, nog för att det ofta har känt så, men att det inte har varit så" Sen så lägger jag inte allt för stora förhoppningar på just samtalet eller sms:et. Det skulle bara skada mig och göra mig sårad om jag skulle gå och tro och hoppas på att det verkligen skulle kunna bli något.

Vissa saker kanske tar tid och får ta sin tid. Livet är långt och man behöver inte stressa igenom allt.

Det känns bra att jag fått veta och känna att det inte är helt tomt och dött, att det finns känslor där som är mer än bara vänskap. Men att vi inte riktigt är just "där"ännu.

Sen om hon läser min blogg eller inte... Ja, det vet jag faktiskt inte. Jag skriver här för att skriva av mig och få ut det jag känner och bästa är via text.

men OM du läser min blogg... Ja, då villjag att du ska veta att jag är beredd, jag vågar och vill. Jag känner för dig och för varje gång vi ses och umgås så kommer lite lite lite mera av allt det goda inom mig och jag mår bra. Sen så har vi absolut olika syner på olika saker m.m och det tycker jag bara är bra. Fatta vad tråkigt om vi tyckte lika om allt och agerade lika i allt. Olikheter är bra och nyttigt. Sen att vi inte är "sams" i allt är inte heller fel tycker jag. Vilket par, förhållande är sams 24/7 och tycker lika? Hur kul är det då? Att man komliterar varandra tycker jag är bra. Att vi har olika syn och sidor inom vissa saker är bra. Det gör att vi pratar och kan lära oss av varandra.

Det är ofta som jag undrar vad du är rädd för? Vad som hindrar dig från att känna 100% och våga.

Nu göra kids klara för skola och förskola.

...en del läsare på denna blogg. Jag vet inte riktigt... men i bland så känns det faktiskt så. Att varför jag ska lägga min tid och energi på någon som inte ens verkar intresserad eller vill släppa in mig. Att jag kan hitta någon som faktiskt tycker om mig för just den jag är och uppskattar det jag gör och ger. Att träffa någon som ser mig och som inte går bakom min rygg med lögner m.m

Jag har försökt och mer kan jag faktiskt inte göra. Och finns inget intresse alls.. nä... då kanske det är tid att lämna och gå vidare i livet. Vad är det för mening med att ge och ge och ge och ge, men inte få någon ömhet/kärlek alls tillbaka? Varför ge så mycket och sen känna att fokuset är någon annanstans och inte hos mig? Varför finnas där 24/7 och ställa upp, när det inte känns som att man något får.

Jag kanske träffar någon som uppskattar just mig m.m och som vi ge lika mycket som jag vill ge.. Träffa någon som vill dela min vardag på lika villkor och inte behöva känna att det just är jag som bara ger, men inte når fram.

Jag vet att det finns flera som skulle uppskatta just mig och det jag har att ge. Så... om jag inget kan få där jag är nu... ja.. då får jag kanske blicka framåt och försöka glömma det jag känner m.m. 

Tråkigt och sorgligt... men vad ska jag göra?

Helgen har varit helt underbar på många olika sätt. Jag har njutit till 100% och känt att jag för första gången på länge, faktiskt levt. Men sen kommer det till den andra "delen"... Ja,... hur hon känner för allt. I bland känns det lite som en "lek" och "bra att ha" när jag tänker till allt. Varför det känns så vet jag faktiskt inte riktigt om jag ska vara riktigt ärlig. Men det är de där små små små sakerna som gör det. Jag är fylld med kärlek som bara väntar på att få "explodera" ut och få bli motagen av henne. Att få visa den där gulliga och härliga sida som man ger och har när man är ett par. De där små små mysiga stunderna som kommer upp. En puss när man ses och en "hej då" puss när man skiljs åt för dagen, dagar. Jag vill SÅ gärna ge dessa, men vet inte hur de kommer att bli mottagna. 

Jag skulle vara beredd att satsa och se vart allt kan leda mellan oss. Men man behöver vara två om det oxå.. tyvärr så är det ju så.. ;)

Sen så finns det ett "hinder" i detta liv.. Ett hinder som jag önskar bara kunde försvinna.. bara blåsa i väg och ALDRIG mer komma tillbaka. Menar.. Va fan! Detta hinder gjorde sitt val... Valet verkade så lätt och valet var att faktiskt lämna och gå. Varför då sitta och hänga kvar? Jag förstår faktiskt inte! Jag förstår inte heller hur du kan hänga kvar efter att "hindret" faktiskt visat hur den ville ha det.

Helgen var helt underbar och jag tror nog du oxå tycker det. Men sen då?... Vad händer denna vecka? Kommer den bli som att jag inte finns (igen) och allt blir "sämre"? 

Jag skrev innan i dag att man gör sina val i livet. Man gör de val man känner för och faktiskt får stå för. Man väljer vad som är mest värt i livet och vad som är mindre värt i livet. Jag har gjort mitt val i livet. Kanske är det ett fel och dåligt val? Kanske är det ett val som inte är så bra för mig? Vad säger du? Är mitt val ett dåligt val?

Tid behöver man... Absolut.. Men hur mycket tid behöver man för att känna vad man vill och vilken väg man vill ta? För om vissa beslut tar för lång tid.... Ja, då kan de glida en ur händerna och sen kanske det är försent att göra sitt val och man står där och tänker tillbaka till vad man förlorat.

Jag har sagt att jag ger dig tid och att jag väntar... Men.. det finns gränser för hur länge jag väntar... Speciellt om man står typ still på samma "plats" en längre tid. Då kanske det blir att jag gör valet att bara går... Vet inte om det är just dit du vill att vi ska hamna... Att det blir att jag gör valet att bara går och sen slipper du känna att du gjorde just det valet m.m.??

Hur har vi haft det de studer, dagar, nätter vi haft? Dåligt? Vad är det du väntar på? Vad är det för "tecken" du väntar på?

För den där "ny förälskelse känslan" tror jag inte kommer och är det den du väntar på att komma.... Ja, då kan jag hjälpa dig och berätta att just DEN känslan inte kommer att komma.... Lite svårt då vi känner varandra sedan många år tillbaka.. Den nyfikenhet man får med en helt ny kommer inte komma heller då vi inte är "nya" för varandra.

Så... Här har du mig... Take It.. Or Leave It... Faktiskt..

För om du känner att du inte kommer komma längre i det du känner... Då är det slöseri med min och våran tid och vi båda lämnar allt och släpper det och går vidare...

Svårare än så är det faktiskt inte...

NU så ska jag nog ta den där duschen.. ha ha ha ha... 

blir att åka i väg till Årby en sväng och softa.. :)

Vaknade och kände en känsla... en känsla om inte var så bra.. :( den kändes djupt i mig och mitt hjärta slog hårt och snabbt... :(

Jag hoppas av djupet av mitt hjärta att just denna känsla är fel och att det bara var en känsla jag fått med mig av nattens drömmar och sömn.. Snart hoppa in i en dusch och värma mig.. inte så jävla varmt i lägenheten tycker jag.. Borde varit liiiiiite varmare tycker jag.. men men...

Hur denna helg blir vet jag faktiskt inte..  inte hur livet heller blir.. 

Önskar att jag visste hur livet skulle se ut om någon månad... För jag vet vad jag vill med livet, men känner att jag mest står still och trampar på samma ställe..

Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med livet.. faktiskt... 

Sitter nu lite snabbt och skriver innan jag ska dra till jobbet.

Många tankar snurrar runt och i bland så vet jag inte riktigt hur jag ska "sortera" alla tankar. Jag är mig själv och kan inte bli och vara någon annan.. I bland känns det som att det inte duger och att jag borde bli/vara någon annan och det är inte rätt. Så... hur ska vi göra med allt? Ska vi stå still och trampa på samma ställe? Eller ska vi gå vidare åt varsitt håll och glömma allt eller ska vi ta samma väg och våga satsa?

Jag förstår inte vad du är rädd för riktigt... Jag vet att du ser det fina och det härliga när vi är med varandra och allt kring det.

I bland så måste man våga i livet.... man behöver våga ta ett beslut och sen stå fast vid det.

Om valet blir att gå åt varsitt håll.. ja då blir det tyvärr mindre kontakt.. knappt någon och vi kommer tyvärr inte ses.. inte som vi gjort och gör nu.. För jag behöver då glömma dig och blicka framåt... 

Jag vet att det är något du inte vill ska ske.. men det skulle inte fungera att ses som vi gör om vi inte kommer gå samma väg tillsammans.. tyvärr...

Visst kan det kännas som en press m.m men det har gått en tid.. kanske inte så lång tid.. men tillräckligt långg tid för att kunna känna efter hur man vill med framtiden.... Du vet vad jag vill... Nu är det bara du som behöver ta ett beslut..

Skriver mera sen i dag efter jobbet...

Godmorgon..

Sitter nu och lyssnar på Shawn Mendes-Stitches... Den har varit en favorit sedan maj och jag har lyssnat ofta och mycket på den och känner att den har passat in som fan på mig och mitt liv. Stor del av texten känner jag med otroligt mycket och låten ger mig funderingar och tankar om livet och framtiden.

Låg en stund i går kväll och funderade innan jag somnade. Funderade över min situvation som jag är i just nu. Hur jag ska göra med allt kring mig och det jag känner. SÅ otroligt "jobbigt" att gå och känna som jag gör och veta att det inte är besvarat på samma sätt.     

Det är SÅ svårt för mig att förstå vad som gör att det tar stopp... Vad som gör att det inte vågas. Vad det är som gör att jag inte når henne. 

Mitt    bulltar något så otrioligt mycket för henne... Men i bland känns det som att just det utnyttjar hon. Att jag duger för stunden tills hon kanske träffar någon annan.. Vet inte..men i bland så kommer den tanken..  

Sitter nu med min kopp kaffe och tittar ut genom köksfönstret och drömmer mig bort. 

Så vad ska jag göra? Jag vet att Rom inte byggdes på en dag... Jag vet!.. Men om du inte vill förlora mig så känner jag att något vill jag att du visar eller ger mig.. Något som gör att jag känner att det finns något där djupt under som kanske går att få fram.. Men som det är nu så känns det lite tungt... Faktiskt..

Så visa mig något älskade du.. Visa mig något som gör att känslan jag skrev en bit upp försvinner.. Känslan av att jag utnyttjas tills du hittar/träffar någon annan..

För om jag är så viktig för dig som du säger m.m så... ja.. behandla mig väl då.. 

N. han trivs som det är och mår bra av att vi är med varandra.. det märks och han frågar ofta mig hur allt är och vi kommer bli ett par. 

Nu ska jag göra mig klar för jobbet...

Ha det så gott alla...