Sitter nu på ballkongen och tar åt mig SOL... något min kropp behöver, grabbarna är nybadade och sitter och softar i soffan. :)

Sitter nu och njuter av min sista cigg och förbereder mig för en kväll/morgon/dag/kväll utan cigg.. SEN kan jag gå och köpa cigg.. ekonomin har variot riiiiiiiiiktigt knas denna månad. Men på måndag.. ja då kan jag röka igen... ha ha ha... nä.. inte en chans att jag slutar nu.. Det behöver bli mer lugnt i mitt liv innan jag börjar fundera på detta. Hade hoppats på att det fanns nikotin tuggummi kvar.. men icke,.. det var tomt.. annars skulle jag fixa det sjukt bra ;)

Snart ska jag ta och fixa middagen här hemma. sen blir det soffhäng med grabbarna och spela lite GTA :) 

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med en "grej".. jag är lixom liiiiiiiite kluven. Just nu skulle jag behöva en vän att prata med och rådfråga lite.. Men.. ja.. allt har blivit som det blivit... En gång i tiden hade jag en bästa vän att prata med och "bolla" tankar med.. men... den tiden är förbi... tråkigt nog så är det så...

Jag tycker att man skall värna om de vänner man har.. och speciellt bra/bästa vänner... att man inte tar allt förgivet.. För man kan inte förvänta sig att vänner (hur bra de än må vara) orkar ta skit och vara den som alltid finns där för den andre.. man behöver kunna ge oxå. Men... va fan... jag får helt enkelt acceptera att det är så nu.. Eller?.. Jag vet inte om jag kommer finnas där den dagen vännen skulle behöva mig. För jag känner lite så att om man just nu fokuserar på annat och bara lägger all sin tid och energi just på DEN "saken".. ja.. då visar man samtidigt att ens vän faktiskt inte har så högt värde längre...

Satt nyss och kollade igenom vilka som är inne på min blogg och jag blir grymt förvånad över vissa. Jag har många länkar via google och då måste man ha sökt på mitt namn för att hitta min blogg. Att en vän som bor nu i Norge sökt på mig.. fine.. det var så han hittade mig på fejjan och då hittade han min blogg oxå. Men alla andra.. varför? Varför är ni så sjukt nyfikna på vad jag skriver? jag vet vilka större delen av "folket" är. Vad jag inte förstår är om man inte bryr sig om någon annan m.m varför ska man då sitta och söka på mina bloggar m.m.?

För om man ändå är här varje dag typ och läser.. ja då kan man kommentera oxå kan jag tycka..(?)

Men jag får väl se det som att jag är en jävligt intressant person och "folk" har svårt att inte se/veta vad jag gör..

Jag vet (fast hon nekar) att exets nya kille läser mina blogg-inlägg och ja.. det får han gärna göra om han nu tycker att det är SÅ intressant. Jag trodde att han skulle lägga sin energi m.m på sin nya SÅ fantastiska tjej han "hittat".. Ja.. han behövde inte kämpa så hårt för att få henne. Vilket är lite som en "smäll" i facet på mig... Ja.. ni skulle se han :)

Visst man säger att det finns en fin människa inombords m.m bla bla bla....... 

satt och funderade på en annan sak oxå... Exet sa att jag nästan var en alkis då jag gillade att ta någon öl då coh då... Men... han hon funderat på sin nya? ha ha ha ha... Om jag drack mycket öl... vad gör inte han då? Ja.. är man en raggare så är man... ;)

Nä.. nog om det nu...

Jag börjar få bort min feber nu och det är jävligt skönt... Hatar verkligen att ha feber och vara sjuk..

men får tänka attt jag varit det för detta år nu då.. ha ha ha ha ha....

En fråga som jag önskar att få svar på... 

Om man nu själv är Så lycklig och att det är ren och äkta lycka.... Då borde man väl kunna unna någon annan lycka? Eller är man SÅ jävla rädd för att den andre kanske blir mer lycklig än en själv?

Jag bara undrar....

Sitter nu och tar min morgon kaffe och cigg. Tittar ut och ser det så otroligt tråkiga väder. regn, regn, regn och åter regn. Känner dig Så sjukt tung i skallen och det värker i kroppen. Just nu så skulle det inte vara helt fel att få kärlek av någon. Känna att någon bryr sig om mig och faktiskt tycker lite synd om mig nu. Men nu har inte jag den "turen". Jag har ingen här hemma som snart ska vakna eller redan har vaknat. Jag har inte den där längtan och väntan på att någon skall ringa eller sms:a mig.

Jag har väl kanske mig själv att skylla? Det fanns en tjej/kvinna förut, men jag kände inte att "just det där fanns" och tyckte då att det inte var värt energin och tiden. Sen så hade det inte varit snällt att bara "ha" henne för att fylla behovet just då. För finns inte "just det där" hos den andre partnern/dejten så är det ju ingen idé att fortsätta att ses, speciellt om man känner att det inte kommer att komma heller i framtiden. Allt var perfekt med henne på många olika plan. Snygg, smal, långt hår, sjukt sexig kropp, kysser sjukt bra.. ja... det var många saker som var bra... Men det fattades en hel del oxå. Visst hade jag kunnat satsa och chansa, för det tar mer än några månader för att kunna lära känna någon helt m.m Men den "rätta" för mig kommer nog när det väl är rätt tid m.m Jag känner just nu att jag inte behöver ha så bråttom att fylla tomrummet efter barnens mamma (nog för att det inte kommer gå att fylla hennes tomrum, men det kanske går att byta tomrum)

för om jag ska kunna ta in någon annan i mitt liv, ja då behöver jag hitta mig själv och vara helt redo att ta in någon annan i mitt liv. Jag börjar mer och mer bli detta, och jag känner ofta att det skulle vara mysigt att ha någon i mitt liv nu. Jag har varit i denna blogg och andra bloggar bitter över att exet träffade en ny så snabbt, att hon redan samma vecka jag flyttade träffade en och redan från start hade barnen med i förhållandet, innan hon lärt känna om det var den rätta m.m DET var nog det som tog mest, att hon inte kunde lämna barnen utanför i början. Hon var nog mest rädd för att vara ensam och allt som ingår i just att vara ensam med 3 barn. Så jag var inte alls glad och det kändes som om hon bara glömt våra 8år och allt som funnits i de 8år.

Men jag har tänkt en hel del på det den sista tiden och kommit fram till att det var nog bra att hon gjorde detta (då jag varit ensam och vet vad som är jobbigt och tufft med ensamheten med 3 små barn) för då har hon haft energi och varit glad och det har gynnat barnen. För jag tror att hon skulle haft det något så sjukt jobbigt och tufft om hon var ensam helt utan att ha någon som gav kärlek m.m Sen så tror jag inte att det är en evig kärlek. jag kan ha fel, men jag tror inte att det kommer hålla förevigt. Jag är oxå jävligt förvånad över vissa saker/sidor som han har som är nu helt okej att leva med.. men det är inte min huvudvärk.

Jag var en tid orolig (när jag mådde som sämst) att barnen skulle börja tycka om han mer än mig, jag var svag och fick den känslan. Men nu när barnen varit i från mig i 2v och dottern ännu längre, så möttes jag av kärlek och längtan från dem. Jag vet att barnen älskar mig och att de tycker att jag är bättre i allt, jag är ju deras pappa och det bandet går inte att ta bort eller köpa bort.

Så.. ja nu har jag skrivit lite i dag.. nu fär det räcka....

Godmorgon! Ja, det är en riktigt god morgon i dag. Jag gick och la mig tidigt och vaknade med att solen lyser. *lycka*

Första natten på länge som jag sovit hela natten och att jag känner mig utsövd.   

Jag sitter nu och dricker min morgon kaffe och tänker.. "hur läng tid kommer det ta från att jag druckit upp min kaffe tills att dottern säger - Gå ut!" ha ha ha..

I går var en tuff dag. Den var tuff på många olika sätt och i många olika plan.

Det var mycket tjat från barnen och det var hela dagen och hela kvällen. Sen så har mitt inre, mitt hjärta börjat öppna sig igen och jag har blivit "tvungen" att "känna" igen. Svårt att förklara så det inte blir fel eller uppfattas fel.

Jag och barnens mamma har inte varit så sams den sista tiden. Under denna tid när vi varit osams så har det självklart kommit upp minnen, bra minnen som gjort att jag "veknat" för stunden. Men jag vet samtidigt att det bara är minnen och kommer förbli endast minnen och att det inte kommer byggas upp några nya minnen. Jag vet hur mycket skada förhållandet gav på sista tiden vi var ett par och det gör att jag vet att det är över för denna livstid. Självklart känns det inom mig när jag hör den äldsta önska och hoppas på att få bo med sin mamma och pappa under samma tak och att han vill att mamma ska bli kär i mig igen. Det blir mer och mer sånt från han och jag kan förstå han. Men jag vet att det inte ligger eller har legat på mig. OM det skulle legat på mig, då hade jag funderat igenom vad som varit viktigast i livet. Jag hade försökt hitta en lösning som gjort att jag orkat kämpa mer och jag hade gjort ett försök att få hans önskan uppfylld. För mig är barnen otroligt viktiga och deras mående. Men... det är jag.. det är jag som tänker så.

Men som sagt.... Nu är det inte jag som lämnat mamman och inte jag som hittat en ny. Men funderar ofta på vad som är så mycket bättre med den nya som gör att jag "kastats" bort totalt, att inte tanken att ens vilja försöka få det bra efter att vi flyttat i sär och fått "andrum". Jag vet vad de största problemen var och jag har löst dem och ordnat upp dem. Det finns säkert en del hos den nya som är bättre än hos mig, men överlag så vet jag inte riktigt. Barnen pratar en hel del och berättar saker. De gånger så blir jag mer..."jahapp".. så det är okej nu men var riktigt "aja baja" innan... Men men...

Så det är lite kaos i skallen i bland hos mig. jag vill så mcyket, men kan inget göra.

Jag skulle inte skriva på en vecka sa jag i början av veckan. Men... jag kände för att skriva här då jag har mer behov av att skriva här än i den andra.

Jag var i köket och den äldsta gick in i sitt rum.. det var så tyst.. jag började undra vad som stod på.. Han sitter vid fotändan och ser ledsen ut.. Jag går in och frågar vad som hänt och då börjar han gråta.. Jag tar honom i min famn och frågar vad som hänt och vad som är jobbigt som gör att han är ledsen... Då säger han "Pappa... jag är ledsen och har ofta ont i magen.. för jag saknar att du och mamma är kära i varandra. Varför kan inte ni bli kära igen och jag kan få bo med dig och mamma i samma lägenhet?" Det skär i mitt hjärta när jag ser han vara så ledsen och när han berättar.. Han pratar ofta med mig om hur han känner och mår. När jag i bland tagit upp detta med hans mamma så tror hon int epå mig, för han säger aldrig något till henne.

Han säger sen att han "knådar" ofta för att han är ledsen och saknar att bo med mamma och pappa i samma lägenhet.

Jag förstår att han vill allt detta, inte så konstigt att ett barn vill bo med sin mamma och pappa under samma tak. Men nu är det inte så att det var jag som lämnade hans mamma och inte jag som hittade en ny direkt.

Han tycker att mammas nya är snäll, men att han vill hellre att jag ska vara hans mammas kille igen. För han älskar mig och att jag är bättre på mycket som en pappa är.

Jag frågade han om han pratar med sin mamma om hur han känner och då svarar han att det gör han inte. Mamma förstår nog inte ändå så det spelar ingen roll om han säger något. Hon vill bara ha sin nya kille ändå. Så han pratar med mig och berättar.

Alltså... det känns inom mig att se och känna hans smärta och sorg. :( Jag önskar att jag något kunde göra, men nu kan jag inget göra åt hans högsta önskan. Faktiskt så kan jag inget göra... Jag vill att han ska känna total lycka, men hur ska jag kunna uppnå det när hans önskan är att mamma och pappa blir ett par igen och det var mamman som ville separera. Annat om det var jag som separerat och han berättade till mig detta, då kanske jag skulle börja fundera vad som är mest värt i livet.

Han har ofta kommit med små "hintar" om detta... som när han fick en dubbel daim och åt ena biten och sa till  mig att jag kunde ge mamma den andra biten så kanske hon blir kär i mig igen. SÅ söt! Han frågar mig ofta om inte jag kan bli kär i mamma igen och berätta det till mamma och att hon vill träffa mig och pussas och bli lycklig med mig igen...

Barn har så många härliga tankar och förslag på hur saker kan lösa sig...

Nä.. nu ska jag ta och mysa mera med alla barnen... äldsta ville vara lite i fred i sitt rum.. Så jag skriver och myser samtidigt med de andra två...

Dottern är på bästa myshumöret och har varit det från när de kom hit till mig.. hihihi... Jag h ar saknat henne SÅ mycket... självklart de andra två oxå, men henne hade jag inte fått kramas och gosa med på över 2 v

Vill avsluta med att fråga.... Har någon några bra tips på hur jag ska hantera allt detta med den äldsta. För jag kan ju inte uppfylla hans önskan, hur mycket jag än vill göra han lycklig och få han att stråla varje dag.

Sitter nu lite snabbt och tänkte skriva lite. Sen blir det garanterat inget mera skrivet denna vecka här. Så ni som följer denna blogg för att läsa och följa får vänta en vecka och ni som fjantar med att snoka (lite fjortisaktigt), ja ni får tyvärr inget på en vecka att "gotta" er i.

Jag har haft bloggar för att skriva av mig och skriva det jag tänker på. Det har varit ett sätt för mig att kunna släppa det jag bär på och känna att jag lever och kan "andas". Men under en tid så har jag fått hålla tillbaka massor med tankar m.m då jag får allt i mot mig och jag vet att det finns de som "gottar" sig i allt jag skriver. Ska man seriöst behöva låsa bloggen med lösen? Eller måste jag skaffa mig en blogg där ingen bild, namn m.m finns? Hur kan man vara så nyfiken på vad jag skriver? Är det för att fylla något behov?

Så jag satt för ett tag sedan och funderade över detta och öppnade en blogg på ett annat ställe för att kunna skriva av mig. För att kunna lufta mina tankar och känslor. Jag har i den bloggen haft chansen att skriva om den kamp jag har med barnes mamma. Ja.. det ÄR en kamp. Jag tror INGEN riktigt kan förstå hur tufft det är och hur allt svänger hit och dit. Så.. i denna blogg blir det inte så mycket skrivet om den kamp som finns.

Om bara någon kunde förstå min sits och allt jag fått behöva gå igenom sedan jag flyttade hit till eget.

Jag vet att det är några här som hittat tillmin blogg då de fått en länk och de ger sitt stöd och det uppskattas.

Så. Nu har jag skrivit mitt här för denna vecka.

Over And Out.

Sitter nu och väntar på barnen.. Ja, jag vet det är en hel del timmar kvar tills dem kommer. Längtar något så sjukt mycket efter dom. Jag har funderat en hel del från i går. Innan jag somnade så gick tankarna runt och jag undrade många gånger..."Hur gick tanken?"

Så fort jag försöker förklara hur jag menade och tänkte, ja då blir det att lyssna på en skiva som upprepar sig. Varför inte bara lyssna(!) på hur jag menar och säger? Jag har haft otroligt mycket hjärta i mycket, men jag har ju oxå en gräns när jag känner att det bara är jag som ger och inget får. Jag trodde att vi skulle ställa upp för varandra och tänka i första hand på barnen och lägga allt annat åt sidan. Men allt som ofta så känns det som att detta är ett race, en tävling. Helt sjukt tycker jag. Varför ska det vara så? Var tog hjärtat och allt vägen? Absolut kan människor förändras, men va fan.... OM man förändras SÅ mycket och glömmer så otroligt mycket, ja då tycker jag man skall ta en funderare på vad/vem somgör att man förändrats.. För blir det så att man förändras till det sämre och ännu mer än så. Då tycker jag seriöst att det ringer en varningsklocka och att då INTE tänka till och titta på sig själv. Då tycker jag att man är ute på tunn is och tillslut så brister den och vad gör man då?

Om man levt 8år(!!) med någon, man har 3 fantastiska barn och under dessa 8år så har man fått känna trygghet att ens partner skyddat och försvarat en i vått som torrt, t.o.m när man själv haft något SÅ sjukt fel, så har partnern funnits där och skyddat och "städat" upp efter en. Om man själv svikit och satt djupa spår i ens partner när det kommer till att kunna lita på någon i framtiden. Om man en tid skadat ens partner efter att man lämnat denne OCH partnern endå står där vid ens sida och kämpar för en och vill att man ska må bra och få det bra.

Hur.. ja.. jag undrar HUR man då kan allt som ofta strunta i den och faktiskt PISSA på ens f.d partner. Absolut man träffar en ny och känner lycka och allt kring det. Men betyder det att den man nyss träffat är en så mycket bättre människa så man tycker att det är värt att ha detta beteende. Skulle den nya partnen finnas där på samma sätt som ens förra? Skulle ens nya partner förlåta så måmnga gånger och finnas där för en fast man varit ett totalt svin när man lämnade sin partner.

Om man ganska nyss träffat en partner så förvånar det mig att man kan värdera den något så sjukt högt och bara skita i det man hade. När man levt i hop i 8år.. ja, då blir det ens bästa vän, ens livskamrat. Hur kan man tycka och visa att den nya man träffat har ett SÅ mycket högre värde än allt det?

Jag får så ofta höra att jag vänder hit och dit.. Jag får ofta höra att det är JAG som gör att läget är som det är.. Jag förstår inte.. Det är inte jag som rusade in i något nyss så snabbt och sen frös ut mina barns mamma.

Vad gör man den dagen det nya förhållande ev. bryts upp? Tror man då att ens förut bästa vän skall stå där och finnas för en? Tror man att allt då är glömt och allt blir bra då?

Jag har levt ensam sedan jag flyttade till eget. Jag har inte varit ute och jagat någon att fylla min vardag med. Jag kände att jag ville hitta mig själv och lägga all energi och tid på barnen. Jag kände och känner att just nu är inte det något som är det viktigaste. Jag har hunnit tänka och känna... tro mig... många gånger.. Så jag kan förstå på ett sätt att du aldrig hunnit stanna upp och tänka och känna.. Jag kan förstå att du lever på moln m.m Men det kommer snart en vardag och då kanske tankarna kommer m.m Ska du då efter vägen chansat och riskerat att se till att den som brytt sig mest om dig (iallafall de 8 senaste åren) bara försvinner och aldrig kommer finnas där igen?

Om du tycker det är värt och om du vill att så skall det bli och vara... Så kör på utan att tänka eller känna något. Fortsätt att lev som du gör. Fortsätt att strunta i mina varningssignaler m.m För det är INTE jag som står där sen.. INTE jag som kommer känna "gummibandet" smälla till mig något så sjukt hårt så jag faller i backen brutalt hårt och får det svårt att ställa mig på benen... Det är INTE jag som försakat bra vän/vänner efter vägen.

Allt handlar om att värdera och se vad somär viktigt i ens liv.

Nä.. nu har jag skrivit lite väl mycket att läsa kanske... Men jag önskar att du en dag, kan välja själv, känna själv, att duinte blir påverkad av din nya.. För jag tror nog du blir det, men du ser och känner inte det. För du är långt i från du just nu... Men visst.. du kanske vill vara den du nu blivit... och ja... då får duvara det utan mig helt och hållet i ditt liv.. För jag tänker inte ha en människa i mitt liv som har så mycket onska och egoism i mitt liv. Det tar mer än ger.

... precis ALLT skulle varit så mycket bättre och lättare om bara hon kunde känna med sitt hjärta och inte bara gå på och lyssna på vad andra tycker och tänker. Varför inte känna efter själv hur man själv skulle vilja bli behandlad i samma sits? Skulle hon vilja få kalla handen och allt kring det? Jag tror faktiskt att hon skulle vilja att jag lyssnade och fanns där och inte bara för henne, utan för barnen oxå.

varför skall allt vara så svart eller vitt?

Jag har ALDRIG krävt något.. ALDRIG! Jag har endast(!) sträckt ut en hand för att få lite hjälp... Lite förståelse... No More.. Bara det.. Men det känns som att när jag gjort mitt och ställt upp m.m Ja, då är det skitsamma med resten och allt runt omkring. Vad jag faktiskt inte kan förstå är hur hon inte kan blicka liiiiiiite tillbaka och se allt gott jag gjort för just HENNE och barnen... Men framför allt henne! Är det så man skall behandla varandra? Är det så man skall vara mot varandra?

Jag bara undrar....