Har pojkarna hemma på besök över natten nu.

Vi ligger i sängen och softar med film och gotta och äldsta är lite sur och arg. Han "fräser" när han ber om hjälp och blir lätt arg. Jag frågar vad det är, om jag gjort något. Då säger han att han är arg på mig och sin mamma, han är arg för att vi inte bor i hop. Han berättar att han pratat med sin mamma om varför han är som han är och att han är så för att vi (jag och hans mamma) inte är tillsammas längre, då hade hon svarat att vi aldrig mer kommer bli tillsammans och att han blev ledsen inom sig då. Han är arg på mig för att jag inte stannade kvar. Jag försöker förklara att jag ville stanna kvar och att jag försökte få allt bra. Då frågar han varför jag inte försökte bättre. Ja.. jag vet inte vad jag skall svara på det. Han är arg på sin mamma för att hon inte ville att jag skulle försöka och att hon ville att jag skulle flytta.

Det gör SÅ ont i mig. Jag vill ju att han ska kunna få prata av sig om vad som är jobbigt. Men det gör ju samtidigt så ont i mitt hjärta att höra och se hans sorg. 

Jag tror barnen saknar att ha tillgång till sin mamma och pappa när de själva vill och känner att de behöver. Så jag vet inte vad jag ska göra eller tänka. Detta "äter" upp mig lite. Det gör mig så ont att se min son vara så ledsen, arg och besviken.

Jag försöker förklara att jag gjort det jag kan och att det inte ligger hos mig att vi lever som vi gör nu. Inte för att jag vill att han skall ösa agg och ilska mot sin mamma, men måste ju förklara att det är hans mamma som valt detta liv för sig, mig och dem.. Jag hade tänkt och gjort helt annat. Jag hade inte gjort som hon gjorde. Jag skulle känna ansvar för de 3 vi skapat och jobbat på det som varit jobbigt. Försökt hitta en lösning tillsammans med partnern. 

Nä.. nu ska jag försöka få lite sömn...