När det är liv och rörelse i livet och att det inte är "tyst". Ja, då tycker jag det är ganska härligt att vara jag. :)

Men, nu är det inte riktigt så längre. Även om vi inte var ett par m.m så fanns den där fina känslan "jag bryr mig om dig oavsett hur du är och hur allting är". Men den känns långt borta nu. dock inte från mig, men det känns som att det inte finns riktigt för mig. "Älska mig som mest, när jag minst förtjänar det. Det är då jag behöver det som mest" är kanske mest menat till barn? Men jag vet inte riktigt. Den raden passar faktiskt in på vuxna oxå.

Idag är det  "Fars dag" och ja det blir min första fars dag utan barnen och utan ett "Grattis". Det blir första gången som jag inte uppskattas som pappa till barnen. Klart det känns inom mig. Klart det känns djupt i mitt hjärta.

Jag själv tycker att jag är en bra pappa, att jag ser mina barn m.m Jag älskar dem och jag vet att dem älskar mig.

Jag vet att jag är en bra vän, att jag är en så bra vän att jag "offrar" mig för vänner som jag bryr mig om. Att jag lägger mig själv åt sidan för stunden och finns just där för min vän/vänner.

Ingen är perfekt i livet och ingen mår 100% perfekt. Ingen! Men det känns allt oftare som att jag måste vara perfekt i alla lägen och att jag måste vara osårbar m.m Mitt liv har kantrats av en massa skit. Massor som jag själv inget har kunnat göra något åt alls. Saker som jag inte kunnat styra till att få ogjort m.m

Men det känns allt som ofta som att jag måste vara perfekt och släppa mig själv och bara acceptera.

Efter en tid så kommer allt i kapp en och man mår riktigt skit. När jag väl kommer till den punkten i livet och närjag väl är just där. Då känns det som att de som jag funnits för, släpper taget om mig och jag får klara mig själv. Jag får lösa det jag känner själv m.m

Alla gör vi misstag i livet,

men det behöver inte betyda att de ska sona för dom i resten av sina liv.

Ibland gör goda människor dåliga val.

Det betyder inte att de är dåliga människor.

Det betyder bara att de är mänskliga.

Så jag sitter nu här hemma och tar mig en kopp kaffe och känner att just den där ensamheten och tystnaden är riktigt jobbig och tuff. Den skär djupt inom mig.

Jag känner lite att "Var är du/ni nu när jag behöver er? Var finns du/ni nu när jag som mest behöver dig/er vid min sida. Var finns du/ni nu när allt inte är så bra för mig och jag behöver någon som mest vid min sida."

Kännns fan inom mig nu. Men jag får ta tag i allt själv (som vanligt) och kämpa mig upp och framåt själv. Jag är van, men det hade varit riktigt underbart att få ha någon vid min sida som stöd och hjälp. Allt skulle gå lite lättare och det skulle inte vara så tufft då. Jag skulle hitta tillbaka till mig själv snabbare då.

Jag är bara mänsklig. Men det får jag inte vara, jag får inte känna, tycka... Då blir det för jobbigt och då lägger vi på locket och "fryser ut" han.....