Jag tänkte tanken att starta en ny blogg. Att börja om på nytt. Men vad hjälper det? Varför göra det, när jag istället kan lägga tiden på denna och vända på skiten. Att börja tänka om och försöka så gott jag kan se med andra ögon och öppna upp mig för nya utmaningar m.m

Jag tänker inte sticka under stolen med att jag blev helt krossad, att jag blev sårad m.m För det blev jag.. Mer än jag kände att jag som person pallade med. Vissa skulle kanske vänt ryggen till och gått sin väg och fixat det, andra skulle kanske skrattat. Medans jag kände smärta och grät. 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, jag vet inte i vilken ände jag ska starta i för att få i ordning på dettta jävla trassel. Ja, det är ett stort trassel som inte verkar vilja lösa sig. Jag gjorde något i dag som jag aldrig trodde jag skulle göra under min livstid. Men jag gjorde det. Jag ringde det där samtalet och förklarade hur jag kände och tänkte. Det var en liten början.

Jag har hört ett "ordspråk" för länge sedan och det lyder följande: "Om du någon gång verkligen har älskat mig i djupet av ditt hjärta, så släpp mig fri" Så... Jag släppte dig fri i dag. Jag släppte dig fri med det samtal jag gjorde. Hur ont det än gjorde inom mig efter, så gjorde jag det.

Låter kanske lite sjukt när jag skriver "jag släppte dig fri idag", men jag hoppas du förstår grunden i det jag menar och inte går hårt direkt på exakta orden. 

Jag har alltid velat se dig lycklig och glad och självklart har jag väl känt att det sk avara jag som gjort dig det. Det är ju en underbar känsla att se att man kan göra någon lycklig. Jag tycker det är en underbar känsla att se dig lycklig. 

Så..Nu sitter jag här i min säng och väntar in natten. Det är ensamt och tomt. Inte bara just här i lägenheten, utan jag känner mig ensam och tom inom mig oxå. Vilket är en jobbig känsla. Den är tuff att känna och tuff att bearbeta.

Det jag skrev i kväll sist till dig på sms. Jag menar det från djupet av mitt hjärta.. Förlåt.

... upp.. svag som jag är

Fan. Sitter hemma nu och tankarna går runt massor... Hur fan blev det så här? Vad fan livet igentligen??.. Den verkar inte vilja något väl i alla fall. 

Att förlorat ens bästa vän, känns riktigt djupt inom mig. Faktiskt. Det känns djupt djupt inom mig. 

Jag vet att det finns de som är sjukt nöjda nu över att det är som det är. Inget jag kan göra något åt... alls...

Men jag ångrar inte tiden som vi fick tillsammans och jag ångrar inte att jag klev in i ditt liv våren 2007. Jag har haft sjukt underbart med dig och jag har aldrig känt för någon som jag känt för dig. Jag har aldrig brytt mig om någon så myclet förut som jag bryr och brytt mig om dig. Jag har aldrig kännt att jag finns i alla väder för någon som jag kännt med dig.

Jag trodde att du skulle ha "växt" lite och vågat öppna ögonen och se vad som var på väg att hända. Men du blundade och allt kraschade totalt. Att du blundade och vände dig bort, känns som att du inte kände att min vänskap var lika viktig och betydelsefull som jag kände för dig. Att du var beredd på att välja bort mig, gjorde att jag kände mig inte alls värd något i dina ögon. Jag var et andra hands val som var bra att plocka fram när allt annat inte fanns.

Jag känner dig och förstår dig och det var väl de som var bra för dig en tid och sen var det klart och du behövde inte mig igen.

Nu sitter jag här IGEN som en förlorare. Det enda fel och misstag jag gjort var att vara storthjärtad och fanns där.

Att förlorat sin bästa vän är inget som går över på någon dag...

Godmorgon. 

Sitter nu och tittar ut på det så underbara väder.. or not!

Kul att traska i detta senare.. 

Ja, det blev en del whisky i går hemma och det känns i kroppen och skallen nu. somnade sjukt sent och gick upp nyss..

Men  va fan..  Så är det i bland. 

Så jag vet inte hur mycket skrivande det blir just i dag. Kommer nog bli en dag då jag bara ligger ner och väntar in morgondagen. Saknar barnen något så sjukt mycket just nu.

Lite kaffe snart kanske. Men först en låååååååååååång och varm dusch